Emelie 24 år
    Hej,
    jag skriver här eftersom skolan får mig att må fruktansvärt dåligt. På något vis har jag ändå tagit mig igenom 2 år på gymnasiet, och jag har precis i veckan inlett det tredje. Hela min gymnasietid har jag levt med ständig ångest, och nästan depression, pga hur jag mår där. Jag får väl försöka förklara varför det är så hemskt.
    Jag har hela mitt liv varit blyg, men det var när jag började gymnasiet som det eskalerade till en uttalad social fobi. Jag kämpade och kämpade ändå för jag ville så gärna ha vänner, något jag aldrig riktigt haft på riktigt tidigare.
    Men det gick inte alls. Jag blev som en annan person. Jag hade ständiga hjärtklappningar, andnöd och rädslor. Hela dagar gick förbi utan att jag sa ett ord förrän jag kom hem.
    I takt med att tiden gick började min klass bli vänner, alla utom jag. De började undvika mig, förstås, eftersom jag var så annorlunda. Jag kan dock inte klandra dem, inte alls, för jag skulle själv inte vilja umgås med någon som ser så eländig och gråtfärdig ut hela tiden.
    Jag var skräckslagen. Mitt liv hade tagit en abrupt vändning, det var en skola mitt i stan, pendlande, massvis av trängsel och elever i korridorer, press, press och åter press.
    Min frånvaro bara steg och steg. Jag kunde knappt stå ut att vara där en hel dag. Att stå ensam i ett hörn, rast efter rast med människor runt omkring sig som skrattar och njuter av den nyfunna bekantskapen man själv står helt utanför, är nog något av det värsta jag upplevt.
    "Räddningen" blev att jag fick byta till en klass med min barndomsvän. Hon är i princip den enda jämnåriga jag pratar med och känner mig trygg med. De andra i klassen verkade nyfikna på mig, men jag, som fortfarande inte återhämtat mig från allt, var ganska avvisande. Jag var väl på något sätt övertygad om att jag aldrig skulle kunna fungera som en social varelse och att det bästa för alla vore att undvika mig så mycket som möjligt...
    Så jag levde fortfarande i skräck och ångest, men skillnaden var att jag då och då kunde hitta trygghet hos min barndomsvän.
    Idag är jag annorlunda. Jag har gått i terapi och min sociala fobi är inte överhuvudtaget vad den en gång var. Detsamma gäller inte min klass. De svarar mig knappt när jag hälsar, vill knappt prata med mig när vi (enligt lärarens instruktioner) ska diskutera något, tilltalar mig aldrig utan att jag säger något så att de måste svara, sitter antingen bredvid min barndomsvän (som hellre sitter med andra) eller själv på lektioner..
    Jag är bara så ledsen. Det har bara gått två dagar av den nya terminen, och jag är knäckt. Varje sekund i skolan vill jag därifrån. Jag gråter varje kväll, känner mig hatad av alla. Det bästa jag vet är att träffa människor som inte känner mig som innan. Bara att träffa busschauffören på morgonen som hälsar på mitt glada "hej" är en befrielse..
    Jag vill börja ett nytt kapitel. Resa, eller vad som helst. Men det låter ju helt galet att avbryta när man "bara" har ett år kvar.. vad säger du som läst om min situation? skulle ett "sabbatsår" eller likande vara en bra idé för mig? jag är jätterädd inför tanken att vara en av dem som "hoppade av gymnasiet"...
    • Lovisa Hej Emelie. Gripade berättelse, du är fantastiskt duktig på att skriva, som Lena redan nämnt. Du kanske redan har lyckats lösa ditt problem - om inte så vill jag tipsa dig om en ny väg. Korrs distansgymnasium. Kika lite på det. En väldigt bra möjlighet för elever som inte vill, kan eller har möjlighet att vistas på skola!

    1 Svar

    Lena SYV SYV på GymnasieGuiden
    Hejsan, tack för ditt gripande mejl! Du skriver verkligen bra och kan sätta ord på din situation- känns som att det är ditt medium. Med det sagt så kokar din historia ner till ett beslut om att avbryta studierna med ett år kvar eller gå kvar.

    Jag reflekterar över att du nu verkar ha kommit upp på banan igen och fått lite självförtroende efter terapi - men att din klass inte vet detta utan beter sig som de alltid har gjort och att det känns som en hård prövning när du själv tycker att du har förändrats.

    För att inte ramla tillbaka i ångest igen kanske du ska fundera på att bryta upp och antingen byta skola eller som du nämner ta ett sabbatsår - göra annat för att sedan komplettera dina studier inom vuxenutbildningen när du känner dig redo. Det är många som gör och jag brukar alltid säga att hälsan går först och som sagt kan man alltid komplettera sina studier - inga konstigheter med det!

    Fundera på vad som känns bäst i maggropen och lyssna på den känslan - den brukar ofta stämma. Och har du möjlighet att ta upp detta beslut med din terapeut/kurator/Syv på skolan eller annan person du känner förtroende för så ska du naturligtvis diskutera olika vägar. Jag tror säkert du hittar vad som är rätt för dig! Och fortsätt skriv, berättelser, dikter mm om du inte redan gör det - du har definitivt skrivargåva!! Lycka till!/Lena, Syv
    Härligt gumman!! YO GO GIRL!! /Lena, Syv
    • Emelie tack så mycket för ditt svar, jag blev så himla glad över din kommentar om mitt skrivande! det betyder verkligen mycket för mig. Jag älskar att skriva och har en önskan om att ägna mig mer åt det i framtiden. Vad gäller skolan så har du helt rätt i det du säger, självklart måste väl den psykiska hälsan komma först! jag har alltid varit en person som har en väldigt tydlig uppfattning om hur man "bör" leva, som att gå alla tre år framtills studenten tex. Men på senare tid har jag mer och mer börjat acceptera att det faktiskt inte finns tydliga mallar för hur vi bör leva, för vi är alla olika. Tack än en gång för ditt mejl, nu har jag bestämt mig för att följa min magkänsla, och leta efter en utväg till min situation!

    Frågor och svar

    Hittar du inte din fråga?

    Skapa en ny fråga