Hej!
Jag är utbildad socionom med diverse strökurser utöver. Jag har jobbat som kurator i några år, främst med ungdomar. Sen jag började jobba har jag älskat och hatat mitt jobb. Det är mycket ansvar och det är mycket mer kontors-/administrativt arbete än jag kunde föreställa mig. Jag trivs i samtal med det gör mig otroligt trött. Jag kan ha svårt att ha självdisciplin och struktur när arbetet är väldigt fritt. Jag är rädd för att jag har valt fel utbildning, som säkert många andra. Jag har svårt att se en framtid i detta. Problemet är att jag vet inte ens vad jag vill göra istället. Om jag är såhär ostrukturerad, får kämpa med alla konstant flygande bollar och pappersarbete, kommer jag passa som socionom nånstans? Det är stillasittande och jag blir rastlös. Detta har lett till att jag börjat bli nedstämd och identitetsförvirrad. Vad klarar jag av? Vad är kul? Klarar jag av nåt? Min arbetsmoral är sämst. Många ungdomar har uttryckt tacksamhet och glädje över att ha fått träffa mig, så relationerna går bra även om det sliter på mig själv istället. Ibland längtar jag tillbaka till mina praktiska serviceyrken på caféer och butiker. Fråga, har ni någon tanke på vad jag skulle kunna utöka mitt perspektiv emot? Något mindre mentalt ansträngande, mindre byråkrati och myndighetsarbete? Finns det ens? Eller
Ska jag plugga om? Jag tycker också om att skriva, jag gillar att vara i praktiska sammanhang. Jag har redan tänkt tanken om hvb-hem tex pga mer praktiska inslag men tyngden och graden av behandling har gjort att jag valt bort det också. Det känns väldigt uppgivet allting. Finns det inga socionomyrken alls som kretsar kring glädje snarare än sorg, ångest och missär? Jag vet att det finns mycket fint i socionom- och kurstorsyrket. Man får vara med och se goda förändringar, dela måenden och levnadsöden som blir bättre, tacksamhet och allt det där, men det dras också ner i den stora massan av olycka, tyvärr.
Jag är utbildad socionom med diverse strökurser utöver. Jag har jobbat som kurator i några år, främst med ungdomar. Sen jag började jobba har jag älskat och hatat mitt jobb. Det är mycket ansvar och det är mycket mer kontors-/administrativt arbete än jag kunde föreställa mig. Jag trivs i samtal med det gör mig otroligt trött. Jag kan ha svårt att ha självdisciplin och struktur när arbetet är väldigt fritt. Jag är rädd för att jag har valt fel utbildning, som säkert många andra. Jag har svårt att se en framtid i detta. Problemet är att jag vet inte ens vad jag vill göra istället. Om jag är såhär ostrukturerad, får kämpa med alla konstant flygande bollar och pappersarbete, kommer jag passa som socionom nånstans? Det är stillasittande och jag blir rastlös. Detta har lett till att jag börjat bli nedstämd och identitetsförvirrad. Vad klarar jag av? Vad är kul? Klarar jag av nåt? Min arbetsmoral är sämst. Många ungdomar har uttryckt tacksamhet och glädje över att ha fått träffa mig, så relationerna går bra även om det sliter på mig själv istället. Ibland längtar jag tillbaka till mina praktiska serviceyrken på caféer och butiker. Fråga, har ni någon tanke på vad jag skulle kunna utöka mitt perspektiv emot? Något mindre mentalt ansträngande, mindre byråkrati och myndighetsarbete? Finns det ens? Eller
Ska jag plugga om? Jag tycker också om att skriva, jag gillar att vara i praktiska sammanhang. Jag har redan tänkt tanken om hvb-hem tex pga mer praktiska inslag men tyngden och graden av behandling har gjort att jag valt bort det också. Det känns väldigt uppgivet allting. Finns det inga socionomyrken alls som kretsar kring glädje snarare än sorg, ångest och missär? Jag vet att det finns mycket fint i socionom- och kurstorsyrket. Man får vara med och se goda förändringar, dela måenden och levnadsöden som blir bättre, tacksamhet och allt det där, men det dras också ner i den stora massan av olycka, tyvärr.
