hej igen,

vi har nu fått svar från Uppsala Universitet som lyder:

"... vid Uppsala universitet är chanserna goda att komma in på psykoterapeutprogrammet med en bakgrund som socionom samt genomgången grundläggande psykoterapiutbildning. Vid de två senaste antagningarna har socionomer varit den största gruppen (några fler än psykologerna).

Psykolog vs. psykoterapeut?
Som namnet anger arbetar psykoterapeuter med psykoterapi. En psykolog, som har viss utbildning i psykoterapi men betydligt mer begränsad än en psykoterapeut, kan även arbeta med psykoterapi men också med psykologi inom en rad andra områden än behandling (psykoterapi). Se denna länk:
https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/fa-hjalp/vad-gor-en-psykolog

Jag hoppas svaret var till någon hjälp!"

Men vad är skillnaden mellan psykolog och psykoterapeut?
Svar (nedan) fick vi från en sakkunnig:

En legitimerad psykolog har en 5-årig utbildning i psykologi + ett års praktisk tjänstgöring. En psykolog kan arbeta med alltifrån samtalsterapi och mental ohälsa till chefsutveckling och personalfrågor.

En legitimerad psykoterapeut har en grundexamen från en utbildning såsom läkare, psykolog eller socionom. Hen har även en eventuell grundkurs inom psykoterapi (om detta inte ingick i grundexamen), minst 2 års arbetslivserfarenhet samt en vidareutbildning inom psykoterapi. En psykoterapeut arbetar med att bedriva samtalsterapi med människor i olika former.

Hej igen, vi fick svar från ännu en sakkunnig. Var god läs hans svar, nedan:

"... begreppet ”terapeut” i Sverige är inte lagskyddat. Vem som helst kan kalla sig just terapeut.   Socialstyrelsen är den huvudman som i Sverige licensierar vårdyrken av olika slag, medan Kommerskollegium licensierar olika typer av mer praktiska utbildningar.
 
Socialstyrelsen ger t ex licens till kliniska psykologer efter fullbordad utbildning innehållande både teori, klinisk handledning och praktik samt ett särskilt allmänt tjänstgöringsår (PTP). Beteckningen Leg. Psykolog är en lagskyddad och av socialstyrelsen garanterad, yrkesbenämning. Ingen annan får kalla sig leg. psykolog utan att uppfytlla socialstyrelsens kriterier. Det vore ett lagbrott. Däremot finns det inget som egentligen säger att man inte kan kalla sig ”psykolog” hur som helst – bara inte leg.psykolog.
 
Psykoterapeut har tidigare varit en ganska oreglerad beteckning, men även den är nu reglerad av socialstyrelsen. Även här gäller att "psykoterapeut" kan betyda nästan vad som helst men blir man licensierad av socialstyrelsen så får man kalla sig Leg. Psykoterapeut, som också är en lagskyddad titel. För att bli leg.psykoterapeut måste man först ha en grundläggande högskoleutbildning i ett vårdyrke, i socialt arbete eller i psykologi. Därefter läser man en påbyggnadsutbildning i psykoterapi som har litet olika inriktningar beroende på vid vilket lärosäte eller av socialstyrelsen erkänt institut man studerar. 
 
En leg psykoterapeut är en specialistutbildning i klinisk psykologi. Precis som det finns specialiteter genom vidareubildning för läkare och sjuksköterskor efter grundutbildning så finns det även för psykologer och olika vårdyrken. För närvarande finns 10 olika sådana specialiteter. Psykologisk behandling/psykoterapi är en av dessa.
 
Vilken är då skillnaden mellan olika typer av yrkesmässig legitimerad psykologisk behandling? Egentligen inte så stor. Skillnaden ligger snarast i hur man nådde sin legitimation och vilken utbildningsbakgrund man har:
 
Leg psykolog har ett vidare aktivitetesspektrum och kan förstås agera mer kurator och rådgivare utan att för den skull bedriva terapeutisk intervention, men såvitt jag vet kan hen även göra detta om så skulle behövas. En leg psykologi har i Sverige INTE förskrivningsrätt; dvs de får inte skriva ut recept lämpliga för psykologisk behandling.
 
Leg psykoterapeut är helt inriktad på intervention; dvs på att förändra någons beteende till förmån för patientens bästa baserat på evidensbaserade teorier. Leg psykoterapeuter har heller inte förskrivningsrätt.
 
Leg läkare i psykiatri är oftast också utbildade psykoterapeuter, men behöver inte vara detta för sin yrkesutövning. Till skillnad mot psykologer och terapeuter är de nästan uteslutande biologiskt orienterade och deras behandlingsmetoder är medicinska snarare än psykologiska. Psykiatern har förskrivningsrätt.
 
... internationellt sätt, finns helt andra legitimationer i psykologi som inte alls, som i Sverige, förutsätter en klinisk utbildning också. 
 
Alltså, din undran är verkligen berättigad. Dessa yrkesbeteckningar är långt ifrån självklara. Skillnaden är mer bakgrund än yrkesutövning skulle jag vilja säga, och den enda stora skillnaden mellan de är mellan psykiatern kontra psykoterapeuten och psykologen är förskrivningsrätten, som socialstyrelsen endast sätter i samband med en utbildning i medicin. Det har i många år debatterats om även psykologer och psykoterapeuter skulle få i alla fall en begränsad förskrivningsrätt. Såvitt jag vet, fortsätter debatten och inget land har hittills givit andra än läkare den rätten."

Psykoterapi är en behandlingsform och här finns mycket information att läsa in sig på:
https://www.psykologiguiden.se/psykologilexikon/?Lookup=psykoterapeut
En psykoterapeut får utöva psykoterapi självständigt, medan en psykolog endast får göra det under handledning.
 
Här är ytterligare en bra sida att fördjupa sig i:
https://akademssr.se/post/kurator-psykoterapeut-eller-psykolog
 

Hej igen! Vi fick svar från Upplysningstjänsten på Socialstyrelsen. Var god läs nedan:

Varken psykologyrket eller psykoterapeutyrket är ett ensamrättsyrken (jmf 4 kap. 4 § PSL), vilket innebär att de inte åtnjuter ensamrätt till arbetsuppgifterna. Däremot är de båda yrkestitlarna skyddade enligt bestämmelserna i 4 kap. 5 § patientsäkerhetslagen samt 6 § samma lag. Av 6 § samma lag framgår vidare att den som saknar behörighet att använda titeln psykolog heller inte får använda en titel som kan förväxlad med sådan titel.

De flesta arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvården är inte reglerade på så sätt att det finns krav på vem som får utföra dem.

Det finns dock allmänna regler om t.ex. vårdgivares, verksamhetschefers och hälso- och sjukvårdspersonals ansvar, som indirekt påverkar hur arbetet kan fördelas. De mest centrala reglerna finns i 3 kap. 1 § och 6 kap. 1 § patientsäkerhetslagen (2010:659), PSL. Vårdgivaren ska planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att kravet på god vård i HSL respektive TL upprätthålls (3 kap. 1 § PSL). En central del av vårdgivarens ansvar är också att ha ett ledningssystem med de processer och rutiner som behövs för att säkra verksamhetens kvalitet och säkerhet (se Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd SOSFS 2011:9  om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete).
Hälso- och sjukvårdspersonalen ska utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet och patienter ska ges sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård (6 kap. 1 § PSL). All hälso- och sjukvård och tandvård ska ha den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att kunna ge patienterna god vård (5 kap. 2 § hälso- och sjukvårdslagen [2017:30] och 4 a § tandvårdslagen [1985:125]).
Det finns alltså en stor frihet inom hälso- och sjukvården när det gäller hur arbetsuppgifter som inte är särskilt reglerade fördelas, men man måste alltid följa de allmänna reglerna på hälso- och sjukvårdens område.
Socialstyrelsen har tagit fram webbplatsen "Vem får göra vad i hälso- och sjukvården och tandvården?" för att tydliggöra det regelverk som finns.
 
Med vänlig hälsning
Upplysningstjänsten
 
Socialstyrelsen